Stig Åke Stålnacke är konstkritiker, författare, journalist samt medlem i den internationella föreningen AICA (grundat 1950) det svenska konstkritikersamfundet är den svenska grenen av denna. Han tog sig ett par dagar att betrakta konstverk av BHJ och kom fram till nedanstående.

-                             ------

”Det är faktiskt ett av de mest kärleksfulla porträtt jag sett under min sextioåriga verksamhet som konstbetraktare. Det är något så innerligt över bilden. Hennes ögon ser på mig med värme. Det är en rak och naken bild. Det är en målning att älska.” Stig Åke Stålnacke 

Rescensionen

Birgittas Järnåker har funnit en stor utgångspunkt och inspiration i bland annat Indisk filosofi.
Detta stråk av magi berikar hennes konst starkt. Och när jag ser hennes målningar lockas jag att söka ett innehåll i bilderna som faktiskt lyckligt frigjort sig konventionellt från västerländskt tänkande.

Alla konstnärer har en strävan att skildra något. Ofta handlar det om att skildra människans ansträngning i livet. Eller att berätta om den omöjliga kärleken. Eller den möjliga. En del konstnärer avbildar vad de ser precis som det är. Inspiration och uttryckssätt varierar.
Birgitta Järnåker målar ytterst sällan av den yttre verkligheten som omger henne. I stället vänder hon sitt måleri inåt.
Det är denna alltså helt starka dragning till just magin och livet som gör hennes konst så laddad och ja faktiskt ibland nästan överjordisk och fylld med känslor som lockar och fångar mig med spets och hullingar.

Men mest, och det är det viktigaste, hennes måleri är ovanligt och vackert. Det kan vara svårt att locka fram hur hon finner denna skönhet men den bara finns där. Den finns där som en klangbotten, ett lyckorus men ibland också som en stillsam vila. Viktigt att notera är också att det finns något lekfullt i Birgittas bilder. Jag tror att den lekfullheten handlar om att våga uttrycka och närma sig en känsla mer än att måtta det exakta.
Det måste här medges att detta måleri, en konst av den här kalibern, kräver sensibilitet av både konstnären och betraktaren.
Men när en konstskribent, en kritiker under ett långt liv fostrats med en helt annan kultur och konstsyn så blir ju mötet med Birgitta Järnåkers bilder till en början ovan men sedan en känsla till överraskning och i viss mån glädje.
Birgitta öppnar med sina tavlor ingångar till rum som känns renande och välsignande.
Det skall i uppriktighetens namn medges att jag inte alldeles genast kunde hitta in i hennes bildvärld. Men jag tänkte att en stunds vila och kontemplation, eftertanke och ett öppet sinne skulle visa mig detta måleris väg. Och tänk, det fanns nya rum i mitt eget inre, i mitt hjärta. Och när jag väl gläntat på den där dörren så var det bara att kliva in. Kanske var jag inte ens säker på att just dessa rum fanns där innan.

Jag funderar igen och igen på det innersta i denna konst. Kanske kan den kan bli en lycklig del av mitt eget sökande.
När jag ska tala om Birgittas konst måste jag försöka lämna alla mina inlärda krav på avbildningar och bara stå så motståndslöst som det är möjligt inför hennes värld. Jag måste följa Birgitta på hennes resa in i det okända. Och för några ögonblick tycker jag mig erfara en känsla av att just ha fått skåda en skymt av universum. Att det är en glimt av universum är alldeles följdriktigt naturligt för kosmos är också en av Birgitta Järnåkers inspirationskällor.

Men jag tänker också att ett universum så klart också kan vara ens eget inre universum. Vi är ju fyllda av outforskade världar, outforskade universum och även den världen rör Birgitta vid. Jag förstår det tydligt när jag ser flera av hennes titlar, Jag är, Vara, Närvaro, Jag är i kärlek, bara för att nämna några. Och det är då jag tänker att det är något väldigt, vackert, stort och märkvärdigt att vara människa.

Men det som faktiskt rör mig allra mest är porträttet på Birgittas mamma Margareta. Här ser man tydligt konstnärens styrka och engagemang. Det är en stor målning. Det är ett lysande porträtt. Det är faktiskt ett av de mest kärleksfulla porträtt jag sett under min sextioåriga verksamhet som konstbetraktare. Det är något så innerligt över bilden. Hennes ögon ser på mig med värme. Det är en rak och naken bild. Det är en målning att älska.

Så en sorts sammanfattning och avslutning.
Det jag de här dagarna fått glädjen att möta i Birgitta Järnåkers måleri är svårt att sätta fingret på. Det är mer en känsla. Det har varit besynnerliga dagar. Så nästan ett euforiskt möte. Så kan det bli ibland när jag möter en konst som naket och vackert talar till mig. för jag vill att ni ska tänka på konsten som ett språk.
I denna stund vill jag inte i första hand vara konstkritiker. Jag vill egentligen inte tala om traditionellt eller modernt, abstrakt eller konkret. Och innerst och uppriktigt sagt inte heller om bra eller dåligt, trots att jag tycker att detta är bra konst.
Nej, jag vill i stället bara säga att man ibland får nudda vid något märkvärdigt. Någon sa att Birgitta Järnåker är intresserad av mellanrum. Det tycker jag är vackert. Mellanrummen är ju nödvändiga. Tänk er musik utan pauser. Mellanrummen är viktiga i alla sammanhang. Ofta är det faktiskt där det verkliga livet pågår. Men vi glömmer ofta bort dem. Birgitta glömmer inte mellanrummen. Hon inspireras av dem. Det tycker jag är märkvärdigt och vackert.

Stig Åke Stålnacke

2023